Torftig, skulle någon säga

Det är befriande att tala med händer och blickar. Jag behöver inte bli så förstådd. Språket kan skapa ängslan. För hur det ska tolkas. För mycket språk. På andra sidan gången i planet från Salvador satt en 3-4 åring i sin mammas knä hela resan. Han var nyfiken och ville ha kontakt med människor runtomkring. Han tittade på mig och log för att markera intresse. Jag vet inte vem som började men vi gjorde tummen upp med ojämna mellanrum.

Hörde några svenskar som talade i kön i landgången från gaten till planet mot Arlanda. Ord som utbildning, planering, resursutnyttjande blev små ångeststick om vart jag var på väg. Borta från språket blir kommunikationen väldigt reducerad. Torftig, skulle någon säga. Men i stället för skyltar med ord fick jag låta en hel orkester av sinnesintryck välla in i mig, utan skarp precision. Visade sig att det funkade för den förståelse som behövdes. Mycket mera närvaro och intensitet. Det är något sorgligt med alla orden. Kan det vara så att de tenderar att lägga sig i vägen? Kanske osäkerheten och rädslan skapar orden för att besvärjas och få koll.

Hur som helst så är det en sinnlig insikt jag tror jag fått den här januari 2019. Känns olustigt att kliva in i Sverige igen. Egentligen inte in i Sverige utan in i min slitna roll i hemlandet. Den här gången ska jag tamigfan skärpa mig och släppa det slitna. Inte värt att spara på det. Slösa lite mer.